Nio månader med hus, hundvalp, mage – och en djup depression

Nej, riktigt så länge som nio månader har jag inte mått dåligt. Men ett drygt halvår är det, och det är såklart länge nog (alldeles för länge!). Jag började må fysiskt dåligt av graviditeten i början av januari, var förlamande trött och mådde nästan konstant illa. Orken fanns inte där, och det var vinter, mörkt och kallt – ibland ner mot minus 30 grader. Då ville inte ens hunden gå ut! Och då började jag må dåligt psykiskt, jag orkade inget, ville inget och kände mig ensam. Jobbet, som jag tidigare älskat så mycket, blev bara en börda, och sen ville jag mest sova. Det fanns ingen motivation för något annat och jag började längta hem mycket till Öland. Saknade mina vänner där och i Linköping och Stockholm, här hade jag fortfarande ganska få och inte så nära vänner.

Så är det fortfarande, men samtidigt har jag under den deppiga vintern och våren inte orkat anstränga mig för att lära känna fler vänner. Jag har ju mest gått hemma och isolerat mig, som jag gör när jag är deppig, och något som också är en negativ konsekvens av att vara sjukskriven. Annars har jag ju ett ganska socialt jobb, om inte annat.

Och, ja, min längtan till Öland och familjen, saknaden efter mina vänner där hemma, blir inte mindre. Den finns där hela tiden. Men (en positiv effekt av sjukskrivningen…) i sommar har jag ändå kunnat ”bota” den, tillfälligt, genom att vara på ön i flera veckor, bara vara och njuta av mitt barndomshem, livet på gården med alla djur och skördar, traktorkörning och mina fantastiska föräldrar såklart. Som alltid jobbar så hårt, men som man ändå hinner få guldstunder med kring fikabordet eller middagen – om man bara kan vara där, där de är, på sin gård och ta del av deras vardag. Att driva ett modernt lantbruk är ju så mycket mer än ett jobb – det är en livsstil. En livsstil som mina föräldrar överlag, trots hårt slit och dålig lönsamhet, trivs väldigt bra med och har gjort i 30 år – men som tyvärr är svår att kombinera med en dotter på vift 80 mil hemifrån ;-).

Skämt åsido så gör både jag och de allt för att vi ändå ska kunna ses ganska ofta och få ”kvalitetstid” med varandra, det krävs bara en jävla massa planering (främst från deras sida, för att kunna åka hemifrån mer än ett par dagar). Och jag vill/vågar inte tänka på hur det hade varit om jag inte varit sjukskriven i vår och sommar, hur många färre Ölandsresor det blivit då och hur minutiös planering de jag ändå skulle gjort hade krävt… Och jag vill/vågar inte tänka på hur kämpigt det då lär bli i framtiden, när jag förhoppningsvis kommer jobba en hel del, och samtidigt kommer ha barn som troligen inte kommer göra resandet smidigare precis… Men, jag försöker tänka positivt. Att den närmaste tiden kommer jag vara föräldraledig och ha alla möjligheter att ta mig till ön – och sen får vi ta det som det kommer. Jag älskar ändå Hälsingland, det är så vackert här, precis som det är på Öland – fast på två skilda sätt. Så på det viset får jag det bästa av två världar – och det kommer även mitt barn att få! Berg och skogar, hav och alvar, ljumma somrar och frostiga, snöiga vintrar…

Men apropå de där nio månaderna så är det ungefär så länge vi har bott här i huset i Bränna. Vi flyttade in femte eller sjätte november om jag inte minns fel och bara en knapp vecka senare, den 11/11 åkte vi till Skåne(!) på impuls och köpte Marley. Några veckor senare blev jag gravid! Så där gick det undan, minsann, som det kan göra med mig ibland… ;-)

Jag har inte velat erkänna det, trots att flera av mina nära har fört fram den ”teorin”, att det kanske gick lite väl snabbt på vissa sätt och att det bidrog till att jag brakade ihop psykiskt. Det blev för många, stora förändringar på en och samma gång. Och, visst, nu kan jag se att det nog kan finnas en poäng i det. Men jag var ostoppbar då! Och jag ville inte vänta, varken med hund eller barn, när vi nu hade köpt hus. Det är kanske svårt för andra att förstå min känsla där, men jag hade liksom redan väntat och längtat så länge…

Att vi ville ha hund hade vi pratat länge om, Frans och jag. Jag har vuxit upp med det och alltid sett framför mig att jag skulle ha en Golden retriever som vuxen. En fin familjehund i min fina familj, som jag drömde om. Och Frans hade inte vuxit upp med egen hund, men familjen hade en hund till låns en stor del av hans barndom och han delade min dröm. Så när husköpet var ett faktum kunde vi inte hålla oss! Vi tänkte vänta till våren, intalade oss (och andra försökte slå i oss!) att det skulle vara bättre och lättare att ha valp på våren och få den rumsren och så.

Men sedan när vi såg Marley, nio veckor, på en annons på Blocket, var det kört. Vi älskade filmen ”Marley och jag” (Marley & Me), baserad på boken med samma namn, och det kändes som ödet att vi skulle ha en hund vid namn Marley. Så vi åkte ner till Skåne spontant en söndag, köpte hundprylar på vägen, hängde en timme hos hans tidigare familj för att skapa kontakt och skriva papper, och körde sedan hem samma natt till Bränna. Det var eufori den natten, adrenalinet pumpade och vi var så lyckliga över vår lilla valp, som sov tryggt på sin bädd i baksätet nästan hela resan, med en av oss ständigt bredvid sig.

Och jag har aldrig ångrat vår Marley! Nog var det ganska jobbigt att gå upp och ut med honom mitt i nätterna i december och svinkalla januari, men han blev snabbt rumsren! Och jag kommer alltid minnas de första veckorna med honom, när vi sov tillsammans alla tre på en madrass framför kaminen i köket eftersom vår säng visade sig vara för bred för att få uppför trappen till övervåningen, som några av de mysigaste och lyckligaste i hela mitt liv.

Och när jag nu hade ett hus, på 140 kvadratmeter, började längtan efter tassandet av små barnfötter pocka på min uppmärksamhet allt mer. Men att skaffa barn var inget infall, tvärtom, den längtan hade funnits där ett tag och vuxit sig allt starkare halvåret innan flytten. För vad många inte vet är att vi blev gravida redan förra vintern, men fick missfall efter några månader. Och även om den graviditeten inte var planerad så går det inte att beskriva den tomhet och sorg som jag kände när missfallet var ett faktum. Kan man sakna något man inte planerat och som knappt funnits? Svar: Ja. Hur mycket som helst!

Även om jag bara hann vara gravid i några veckor och reagerade med chock och bestörtning (vi skulle ju gifta oss och hur skulle jag få plats i klänningen och jag hade ju inget fast jobb, bara strödagar…) innan jag blev glad så hann jag vara väldigt glad och lycklig ett tag. Och förväntansfull. Jag hann ställa in mig på att bli mamma och såg fram emot det, det var trots allt en efterlängtad bebis. Som sedan aldrig kom…

Och de två sista månaderna innan vårt bröllop i maj mådde jag rent ut sagt skit. Jag blev deprimerad och sjukskriven även då, och om det inte hade varit för bröllopet (och bröllopsresan) är jag rädd att även den depressionen blivit längre och djupare. Nu fanns det ändå en motivation utöver det vanliga att kämpa sig upp ur det svarta hålet och någon vecka innan bröllopet började jag känna lite livsglädje igen. Innan dess kunde jag knappt se fram emot bröllopet alls och funderade många gånger på att ställa in(!).

Jag är såklart väldigt glad att jag inte gjorde det, ställde in alltså, och på precis samma sätt är jag väldigt glad att vi faktiskt blev gravida redan där i november/december och nu blir föräldrar vilken dag som helst. Jag mår nu äntligen bättre, kanske är det bebisen som, precis som bröllopet, till slut ”motiverat” mig att kämpa mig upp ur hålet, mota bort ångesten och verkligen försöka leva och njuta av livet.

De senaste månaderna har varit skittuffa, ett helvete rent ut sagt, kanske den jobbigaste tiden i mitt liv, men just i denna stund känner jag mig tacksam för att jag ändå lever, för att jag har en fin man, ett fint hus, en fin hund, en fin katt, en fin familj, fina vänner och en fin mage med en fantastiskt fin livs levande liten bebis i! En bebis som snart kommer ut och med all säkerhet kommer ge mig helt nya perspektiv på livet. Jag längtar!